Då var det bestämt. Det blev ett inställt och uppskjutet bröllop för oss. Vi skulle gifta oss den 8 augusti i år, vilket är om 2,5 vecka. Men, vi valde i helgen att det bästa för oss och den situation vi är i just nu så är det bästa alternativet att faktiskt ställa in bröllopet för nu, att skjuta upp det tills vi faktiskt har bättre förutsättningar – både ekonomiskt, hälsomässigt och med allt omkring oss. Men det gör ont ändå. Det gör så satans ont och är så smärtsamt. Jag är på bristningsgränsen här hemma och vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Jag såg ju så otroligt mycket fram emot att bli hans fru. Att få bära samma namn som honom. Men, jag vet att det kommer. Bara senare än vi först planerat det. Och ja, vi har redan bestämt nytt datum. Men det ligger långt fram i tiden än så länge. Men jag vet att tids nog är vi där också. Jag vet att den tiden kommer, men den är inte nu. Och så får det vara, så är det just nu. Jag har accepterat det och kommer gå vidare, men just nu… Just nu får jag vara ledsen över det. Även om jag vet att det var rätt beslut, för oss.